visar dessutom pannan nästan oflikad och kinderna utan taggar. Att den senare omständigheten beror på en mycket ofta hos Trinucleusarterna sedd tillfällighet, att taggarne före inbäddningen affallit från hufvudets mellanstycke, är fullt visst, och redan PORTLOCK har framhållit denna omständighet vid jemförelse mellan Trin. seticornis His. och T. Cyllarus HIS. BARRANDE har vid flere Trinucleusarter visat, att de i yngre stadium hafva panna och kinder gropiga, men i äldre tillstånd släta, och att ungdomsdrägten qvarstår än längre än kortare tid. Af den nu behandlade arten har jag ett stort antal exemplar på olika utvecklingsgrad, från sådana af endast 3 m. m. längd och med 4 thoraxled ända till fullt utvuxna. De yngsta hafva alltid panna och kinder gropiga, pannans flikning mindre tydlig, hufvudets bakre rand vid sidorna starkt framåtböjd samt utåtriktade hörntaggar. I mån af tillväxt skjutas hufhudets hörn jemte de persisterande gropraderna och taggarne allt mer bakåt de senare tillväxa i längd, och samtidigt blifva de delar af hufvudet, som ligga inom den bestående gropranden, allt slätare; längst qvarstår den öfvergående groporneringen på pannans midt och på den del af kinderna, som ligger strax bakom de s. k. ögonpunkterna. Stundom förete nära fullväxta exemplar ännu denna ornering. De hafva då den form, som motsvarar ANGELINS Tr. affinis. Vidkommande de qvarstående gropraderna å hufvudets bräm är deras antal icke alldeles konstant. Vanliga förhållandet är, att fullvuxna exemplar vid hufvudets hörn hafva 6-7 rader gropar, utmed större delen af kinderna 4 rader och framför pannan tre; stundom är antalet rader framför pannan och längsmed kinderna minskadt med en rad. De minsta exemplaren hasva pannan mycket mindre framskjuten mot randen och äfven framför henne 4 groprader, men i mån af tillväxt framskjuter pannan och de båda yttersta radernas gropar närma sig hvarandra och sammansmälta till sist, dock ej alltid fullständigt. I mycket sällsynta fall har jag å fullvuxna exemplar funnit tre groprader så väl utmed sidorna som framför pannan. Till pannans bildning öfverensstämmer Trinuclens seticornis med tvenne andra såsom skilda arter beskrifna Trinucleusformer, nämligen Tr. Bucklandi BARR. och Tr. latilimbus LINKS. Den förra af dessa saknar i fullt utveckladt tillstånd s. k. ögonpunkter, har hufvudets hörn bakåt mer utdragna samt pygidiet längre och försedt med en tillspetsad, mer mångledad axel. Alla dessa olikheter äro dock, enligt BARRANDE (Syst. silur. du centre de la Bohême, sid. 623), sådane, som endast iakttagas på det fullt utvecklade stadiet; på en tidigare utvecklingsgrad liknar Tr. Bucklandi alldeles Tr. seticornis. BARRANDE förklarar sig derföre böjd att anse den senare som en utvecklingsform till den förra och anbefaller den derföre till ytterligare undersökning. Att vår Trinucleus seticornis visar arten i fullväxt tillstånd är dock sannolikt dels deraf, att någon Trinucleus, som kunnat anses såsom dennas längre framskridna utvecklingsform, aldrig hos oss anträffats, dels deraf, att våra större exemplar i storlek kunna mäta sig med de fullt utvecklade exemplaren af Tr. Bucklandi från Böhmen. Deremot torde intet hinder möta för det antagandet, att Tr. seticornis och Tr. Bucklandi tillhöra samma art, men att den förra äfven som fullväxt i vissa hänseenden behåller ungdomsdrägten under det den senare på ett mera utveckladt stadium utbyter den mot en annan. —- Trinuclens latilimbus LINRS. liknar genom de långt tillbakaskjutna hufvudhörnen Tr. Bucklandi, till pygidiets bildning åter Tr. seticornis, med hvilken den äfven öfverensstämmer deruti att ögonpunkterna äro qvarstående. Såvidt endast dessa förhållanden betraktas, kunde man med bibehållande af nyss anförda föreställningssätt, kunna säga, att den endast i de begge sistnämnda hänseendena bibehåller det yngre stadiets utseende. Men Tr. latilimbus skiljer sig ännu i en omständighet från begge de andra formerna, i det den nämligen framför pannan har 5-6 groprader, då de båda senare blott hatva 3-4. Denna olikhet torde dock, såsom af det följande synes, kunna samstämma med den föreslagna uppfattningen. Redan vid beskrifvandet af Tr. latilimbus yttrar LINNARSSON (Om Westergötlands cambriska och siluriska aflagringar, sid. 79) om de nu ifrågavarande arterna: "Möjligen skall man framdeles finna alla dessa former, som onekligen äro ganska nära beslägtade, så sammanlänkade af andra, att de ej kunna betraktas som skilda arter". En mellanlänk mellan Tr. latilimbus och Tr. Bucklandi har också sedermera funnits. Uti "A monograph of the silurian fossils of the Girvan district in Ayrshire, part. II" hafva NICHOLSON Och ETHERIDGE jun. under namnet Trinucleus seticornis His. sp. var. Bucklandi BARR. (sid. 190, Pl. XIII, f. 13-20) beskrifvit en form, som i allt öfrigt, hufvudets och pygidiets form samt ögonpunkternas försvinnande, liknar den Barrandeska arten, men skiljer sig från denna deruti, att hos fullväxta exemplar gropradernas antal framför pannan är större. Häruti liknar den just Tr. latilimbus, hvilken art synes för författarne hafva varit okänd. Vidkommande denna omständighet meddelas den intressanta iakttagelsen, att de mindre exemplaren från Ayrshire endast hafva tre groprader framför pannan och att antalet sedan ökas med tilltagande storlek; utvecklingsgången går sålunda dervid i motsatt riktning mot den jag sett å vår art i Dalarne. Det vill då synas, som om dessa raders antal på ett yngre stadium vore detsamma hos de olika. formerna, men det med tilltagande ålder kunde dels ökas, dels minskas. Då spörsmålet om de afhandlade formernas förhållande till hvarandra väl ännu ej står utom allt tvifvel, har i den ofvanstående synonymförteckningen endast hänsyn fästats vid de beskrifningar, som afse den ursprungliga Trinucleus seticornis His. Från England under detta namn beskrifna former höra åtminstone delvis icke till hufvudarten, utan till Tr. latilimbus eller Tr. Bucklandi. Funnen i svart trinuclensskiffer i stor mängd hvarhelst denna uppträder. Ampyx pater HOLM. 1882 Ampyx pater HOLM, Ueb. ein. Trilob. aus d. phyllograptussch. Dalek., p. 12, f. 13, 14. Då jag af arten har ett något fullständigare material än det, som stått Dr. HOLM till buds vid hans beskrifning, är jag också i tillfälle att till densamma göra ett par tillägg. Pannan skjuter på mina tydligaste exemplar icke framom kinderna; den är försedd med ett smalt spröt, som är längre än pannan, men hvars hela längd jag icke sett. Att döma af lösa stycken hafva hufvudets hörn utskjutet i långa, något böjda taggar. Pygidiet är kort, rundadt triangulärt, med nästan rät framrand. Axeln når nära ut till pygidiets. rand och är åtminstone försedd med tre tydliga ringar. Funnen i phyllograptusskiffer vid Skattungbyn. Ampyx nasutus DALM. 1826 Asaphus (Ampyx) nasutus DALM., Om palæaderna, p. 253, 279, T. V, f. 3. 1837 Ampyx nasutus His., Leth. suec., p. 18, T. III, f. 8. 1852, 1854 Ampyx nasutus ANG., Pal. scand., p. 19, 81, T. XVII, f. 1, T. XL., f. 4. Funnen i undre grå ortocerkalk vid Lindgården i Utby och vid Sjurberg. Ampyx foveolatus ANG. 1854 Ampyx foveolatus ANG., Pal. scand., p. 80, T. XL, f. 2. sedd. Funnen enligt ANGELIN i leptænakalk vid Osmundsberget, är ej af mig 1852 1852 tetragonus ANG., Pal. scand., p. 20, T. XVII, f. 2. Portlocki BARR., Syst. silur. de la Bohême, p. 636, Pl. XXX, f. 24—28. 1854 Raphiophorus depressus ANG., Pal. scand., p. 82, T. XL, f. 9. 1869 Ampyx (Lonchodomas?) tetragonus ANG. var. gigas LINRS., Om Westergötl. cambr. o. silur. aflagr. p. 89 samt not, f. 49. Ampyx tetragonus ANG. (= Raphiophorus depressus ANG.) LINRS., Jemf. mellan de silur. aflagr. i Dal. och Westerg. p. 346. I senast anförda athandling har LINNARSSON uppvisat, att ANGELINS arter Ampyx tetragonus och Raphiophorus depressus äro identiska och att de olikheter, originalen till dessas figurer i Palæontologia scand. förete, måste bero på den olika grad af pressning de varit underkastade. Mina iakttagelser stödja till alla delar denna åsigt. Goda exemplar öfverensstämma till hufvud och thorax i allt väsentligt med den af LINNARSSON lemnade figuren af Ampyx tetragonus, medan det punkterade skalet och pygidiets form visar, att man har för sig den art, ANGELIN afbildat under namnet Raphiophorus depressus. Nästan ännu mer än med de af de nämnde författarne lemnade figurerna öfverensstämma dock mina bättre exemplar med BARRANDES beskrifning och teckningar af Ampyx Portlocki. Äfven denna öfverensstämmelse har LINNARSSON iakttagit, och i den citerade afhandlingen yttar han, sid. 350: "Ampyx tetragonus ANG. torde knapppast vara skiljd från Ampyx Portlocki BARR." Artens pygidium förtjenar särskildt något att omnämnas. Ett synnerligen tydligt intryck visar detta mer utdraget än någon af de omnämnda teckningarne antyder. Axeln når ända ut till pygidiets randlist och har 13 ringar. Skillnaden melhvarje ringpar bildas af 4 i rad stälda, transversela äggrunda fördjupningar, af hvilka de begge mellersta äro minst tydliga; mot axelns spets närma de sig till rund form och blifva tätt hopade. På brämet synas å hvarje sida 7-8 ribbor. Endast sällan träffar man sådana exemplar. Deremot har jag åtskilliga pygidier, som än närma sig till ANGELINS figur öfver Raph. depressus, än mera till Barrandes öfver Ampyx Portlocki. Pygidier som likna Angelins eller LINNARSSONS figurer öfver Ampyx tetragonus har jag ej, men LINNARSSON uppgifver sig hafva sett dylika vid Wikarbyn. Funnen i svart trinucleusskiffer vid Wikarbyn, Draggån och andra lokaler, der detta lag uppträder. Ampyx setirostris ANG. 1854 Raphiophorus setirostris ANG., Pal. scand., p. 81, T. XL, f. 6. Funnen enligt ANGELIN i svart trinucleusskiffer vid Draggån, af mig ej med säkerhet sedd. 1854 Ampyx crassirostris ANG. Lonchodomas crassirostris ANG., Pal. scand., p. 83, T. XL, f. 13. Har i mina äldre uppsatser uppgifvits såsom funnen i cystidekalk vid Åberga och Fjecka; då exemplaren, utom ett enda och mycket ofullständigt, förkommit, är jag ej i tillfälle att styrka artbestämningens riktighet. Flera andra arter af detta slägte förekomma i Siljanstrakten, men då dels materialet är torftigt, dels former för jemförelse saknas mig, har jag trott mig böra här lemna dem åsido. ISOCOLIDE. Isocolus Sjögreni Ang. 1854 Isocolus Sjögreni ANG., Pal. scand., p. 59, T. XXXIII, f. 8. ANGELINS afbildning år så tillvida icke fullt trogen, som hufvudets hörntaggar räcka ända till pygidiets framrand och pygidiet på hvarje sida om axeln visar två fårade pleuror, sinsemellan skilda af linjesmala fåror. Funnen i leptanakalk vid Osmundsberget. TELEPHIDE. Telephus fractus BARR. 1852 Telephus fractus BARR., Syst. silur., de la Bohême, p. 890, T. 18, f. 30-34. -- Enda olikheten mellan de af BARRANDE och ANGELIN meddelade figurer, som ofvan blifvit citerade, är att hufvudet framtill & ANGELINS teckning visar Lunds Univ. Årsskr. Tom. XX. 12 |
