Af arten har ett enda pygidium funnits vid Wikarbyn i grå ortocerkalk, osäkert om öfre eller undre. Megalaspis formosa n. sp. Tab. III, fig. 13, 14. Caput parobolicum, filo marginali circumdatum; frons ab annulo occipitali sulco indistincto separata, postice puncto elevato notata, utrinque síngulis impressionibus lobata, antice dilatata, rotundata, pars ejusdem ante oculos eadem longitudine ac pars posterior; oculi magni, distantiam a margine thoracali dimidia ipsorum longitudine metientes; lineæ faciales æque extrorsum curvatæ, ante frontem, spatio parvo interjecto, in ogivum concurrentes; genæ mobiles prætextæ, ad angulos in cornua productæ; testa genarum mobilium et partis anterioris frontis punctis minimis, sicut acu effectis, densissimis et dispersis scrobiculis minutis ornata. Axis thoracis fere æquus, pleurarum pars recta longa. Pygidium semiellipticum, modice convexum, filo marginali præditum; pars anterior axis latitudine decrescens, posterior fere æquus; axis annulos circiter 14 vix elevatos ferens, limbus utrinque costas 8 infirmas, anteriores duplices, montrans, zona marginali striolata, postice dilatata, prætextus. Af denna art föreligger till beskrifning ett enda exemplar, i det närmaste fullständigt samt dubbelviket, funnet af herr G. C. v. SCHMALENSEE. Hufvudet är paroboliskt och omgifvet af tydlig trådlist. Pannan är endast genom en grund nackfåra svagt skiljd från nackringen och bär strax framför fåran en liten, men tydlig punktformig upphöjning. Två breda, ej djupa, tvärgående intryck, som nästan mötas i medellinjen, antyda basalfårorna. Deras främre gränser framträda skarpt och hafva någon likhet med de korta sneda ryggar, som hos en del Asaphusarter intaga samma läge. Framom ögonen vidgas pannan och och bär på denna del en låg, kölformig, longitudinel upphöjning. Hon är framtill afrundad, men med något otydlig kontur. En linje dragen genom ögonens främre hörn delar henne i två lika långa hälfter. Ögonen äro stora, betydligt höjda öfver pannans yta, och ställda på ett afstånd från thorakalranden, som knapt motsvarar deras halfva längd. Bakom ögonen gå ansigtslinjerna i ojemnt böjda bågar till bakre randen; framåt gå de i jemna, utåt konvexa bågar och mötas i en något utdragen tudorbåge på kort afstånd framför pannan. Fasta kinderna äro vid sidorna nästan jemnbreda, framför pannan smalare. Rörliga kinderna afsmalna framåt hastigt och hafva framför ansigtslinjernas konvergerande grenar formen af smala tillspetsade band; i hörnen äro de utdragna till taggar, som dock ej på det beskrifna exemplaret äro i behåll. Randbården är af medelmåttig bredd och föga afsatt mot, kindernas inre delar. På främre delen af pannan och ännu märkbarare på de rörliga kinderna företer skalet en vacker ornering af ytterst fina, tättstälda styngpunkter samt mera glest strödda punktlika gropar. 3 Thorax' axel är i det närmaste jemnbred, något afsmalnande bakåt, samt upptagande mindre än 1, af thorax' bredd. Pleurornas rätliniga inre stycken. äro långa, motsvarande ungefär 3 af ytterpartiernas längd mätt utefter ytan. På pleurornas midt äro fårorna djupa, men inåt axeln och mot spetsarne svagt markerade. Pygidiet är halfelliptiskt, och dess längd öfverstiger något 2/3 af bredden vid thorakalranden. Axeln, som framtill upptager mer än 1. af pygidiets bredd, afsmalnar i sin främre hälft hastigt, derefter långsammare, och skiljes från brämet snarare genom sin höjning öfver detsamma än genom tydliga axelfåror. Den har omkring 14 leder, hvilka endast nära axelfårorna framstå skiljda af insänkningar och på axelns bakre del äro svåra att urskilja. Å brämet märkas på hvarje sida 8 svaga ribbor, af hvilka de främre tydligt visa sig såsom dubbla. Randbården utmärker sig från brämets inre. del mera genom sin ornering än genom en bestämd reliefgräns. Den bär ända ut till randen talrika, upphöjda, sneda strimlinjer, hos hvilka riktningen utåt är öfvervägande öfver riktningen framåt. Bården, sålunda begränsad, är baktill märkbart vidare än utmed sidorna. Äfven å inre delen af brämet synas mycket korta, sneda, upphöjda linjer, stälda i rader, hvilka till antal och riktning följa ribborna. I sjelfva randens egg löper en ofvanifrån knapt synlig trådlist. Pygidiets hela skal företer endast styngpunktering, lik hufvudets, men inga gropar. Pygidialfacetten är på det sedda exemplaret till större delen dold af den sista thorakal pleuran; dess bakre ribblika gräns böjer sig vid pygidiets ytterrand med en tvär båge framåt. Mått å det beskrifna exemplaret: hufvudets längd 27 m. m., bredd 50 m. m., pannans längd 23 m. m., största bredd 17 m m., medelsköldens största vidd 21 m. m. Thorax bredd 48 m. m., axelns bredd 15 m. m.; Pygidiets längd 34 m. m., bredd vid thorakalranden 48 m. m., axelns längd 25 m. m., största bredd 13 m. m. Funnen, enligt uppgift, i öfre grå ortocerkalk vid Stenberg. Det omnämnda exemplaret tillhör Sveriges Geologiska Undersöknings Mu seum. Lands Univ. Årsskrift. Tom. XX. 11 Megalaspis patagiata n. sp. Tab. III, fig. 15—17. A specie præcedenti, cui simillima, differt capite et pygidio brevioribus, axi pygidii æque et minus latitudine descescente, suleis axalibus distinctioribus, zona lævi ad marginem extra zonam striolatum crescentiformem limbi posita. Af hufvudet hafva endast ofullständiga fragment erhållits. Medelskölden liknar mycket samma del hos föregående art, men pannan är framåt mer vidgad, ansigtslinjernas bågar framför ögonen mer utåtsvängda, och den tudorbåge, de vid sitt möte framför pannan bilda, är mer tryckt. På skallösa exemplar sluta axelfårorna vid sidorna af pannans utvidgning med ganska djupa gropar. En rörlig kind, som jag trott mig kunna hänföra till denna art, visar ett stort högt öga, som synes hafva haft sin plats på större afstånd från thorakalranden än ögonen hos M. formosa. Hufvudets hörn slutar med en kort spetsig tagg. Pygidier af arten hafva funnits i stort antal. Deras form närmar sig den halfcirkelformiga. Axeln upptager endast af pygidiets bredd framtill och afsmalnar jemnt, men ej betydligt bakåt, derunder begränsad af temligen tydliga axelfåror. Den sträcker sig med sin spets in på en tredjedel af randbården Försedd med skal visar axeln ytterst otydligt ett antal leder, som jag trott mig kunna räkna till 11; på skallösa exemplar framträda de främre lederna som bestämda ringar, de bakre mera otydligt, och äfven i detta fall har jag räknat 11 leder. Brämet är på hvarje sida försedt med 8 ribbor, af hvilka de främre mera tydligt än de bakre äro dubbla. De nå till randbårdens inre gräns. Kring denna gräns går parallelt med randen ett smalt bälte, tecknadt med upphöjda strimlinjer, hvilkas riktning framåt är så öfvervägande öfver riktningen utåt, att de nästan tyckas gå koncentriskt. Detta bälte är bredast bakåt, der det visar ett afbrott förorsakadt af den inskjutande axeln, aftager framåt i vidd och upphör ett stycke från thorakalranden. Enstaka korta strimlinjer synas ock å inre delen af brämet. Utomkring det nämnda bältet är randbården fullkomligt slät. Skallösa exemplar hafva samma utseende, men linjerna i strimbältet äro der insänkta. Pygidialfacettens bakre gränsribba löper rätt ut till randen. Mått: en medelsköld, längd 23 m. m. bredd mellan ansigtslinjernas bågar framom ögonen 21,5 m. m. Ett pygidium, längd 31 m. m., bredd 55 m. m., axelns längd 26 m. m., bredd vid thorakalranden 11 m. m.; ett mindre pygi dium, längd 20 m. m., bredd 34 m. m., axelns längd 15 m. m., bredd vid framranden 7 m. m. Arten står ganska nära den föregående, men de anförda olikheterna har jag funnit genomgående hos ett stort antal exemplar, utan att öfvergångar mellan dem funnits. Begge hafva stor likhet med M. limbata ANG. utan att dock, så vidt hittills funna exemplar gifva vid handen, skäl finnes till någonderas förening med denna. De beskrifna hufvuddelarna och pygidierna hafva ej funnits sammanhängande, men deras förekomst tillsamman, öfverensstämmelse i storlek och i bevaringssätt samt likheten mellan de rörliga kindernas och pygidiernas hålkälar göra deras samhörighet högst sannolik. Funnen allmänt i öfre grå ortocerkalk vid Kårgärde och Wattnäs; förekommer möjligen äfven i den undre grå ortocerkalken. Megalaspis dalecarlica HOLM. 1882 Megalaspis dalecarlicus HOLM, Trilob. aus d. Phyllograptusch. Dalek., p. 8, f. 6—12. Mina exemplar äro icke af den beskaffenhet, att jag om artens förhållande till Meg. stenorhachis ANG. eller närstående arter kan uttala någon öfvertygelse. Funnen i phyllograptusskiffer samt i deruti inlagrade kalkplattor vid Skattungbyn. Niobe læviceps DALM. 1826 Asaphus læviceps DALM., Om Palæaderna, p. 243, 275, T. IV, f. 1. 1837 His., Leth. suec., p. 15, T. II, f. 8. 1852 Niobe læviceps ANG., Pal. scand., p. 14, T. XI, f. 1. Funnen i phyllograptusskiffer vid Skattungbyn: i grönkalk vid Wikarbyn; i undre röd ortocerkalk nära Lenåsen. Niobe frontalis DALM. 1826 Asaphus frontalis DALM., Om Palæaderna, p. 542, 275. 1852 Niobe frontalis ANG., Pal. scand., p. 14, T. XI, f. 2, T. XII, f. 1. Funnen i öfre röd ortocerkalk vid Skattungbyn. Niobe emarginula ANG. 1852 Niobe emarginula ANG., Pal. scand., p. 15, T. XI, f. 3. 1882 BROGGER, Die silur. et. 2 und 3, p. 68, T. VII, f. 7; T. VIII, f. 7; T. XII, f. 13. Enda föreliggande materialet består uti en medelsköld af hufvudet, hvilken jag ej alldeles utan tvekan för hit. I det hela öfverensstämmer den med figuren i Pal. Scand., men företer följande olikheter: ögonen sitta något närmare pannans bas, det af ansigtslinjernas främre grenar omslutna fältet är i förhållande till pannans storlek något smalare, och denna senare saknar sidointryck och punktformig upphöjning. Ögonen torde emellertid ANGELIN icke hafva sett, om man får döma af figuren; på BRÜGGERS teckning af hufvudet till Niobe emarginula hafva ögonen alldeles samma läge som på mitt exemplar. Den liknar äfven detta deruti, att sidointryck ej synas; måhända framträda dessa endast å skallösa pannor. Pannan af mitt exemplar visar, liksom på ANGELINS afbildning, en triangulär insänkning framtill, och midt för denna bilda de fasta kinderna en svag antydan till spets, ehuru mindre märkbar än hos N. frontalis. Funnen i phyllograptusskiffer vid Skattungbyn. TRINUCLEIDEÆ. Trinucleus seticornis His. 1840 Asaphus seticornis His., Leth. suec., suppl. II, p. 3, T. XXXVII, f. 2. Cyllarus His., Leth, suec., suppl. II, p. 3, T. XXXVII, f. 3. 1840 1843 1845 1854 1854 Trinucleus seticornis PORTL., Geol. rep. on Londonderry, p. 263, Pl. I B, f. 8. ANG., Pal. scand., p. 84, T. XL, f. 10. affinis ANG., Pal. scand., p. 64, 84, T. XXXIV, f. 5; T. XL, f. 20, 21. Af denna art hafva såväl ANGELIN SOM LOVEN gifvit naturtrogna afbildningar. Angående den af ANGELIN uppstälda arten Tr. affinis anmärker författaren sjelf, sid. 84: an potius status juvenil. Trinuclei seticornis? Att Tr. affinis blott är en ungdomsform af Tr. seticornis, eller kanske i vissa fall rättare en Tr. seticornis med bibehållet ungdomsutseende, synes mig utom allt tvifvel. Enligt diagnosen i Palæontologia scandinavica skulle den skilja sig från sistnämnde art genom gropiga kinder och panna. Den meddelade figuren |
