Page images
PDF
EPUB

Axeln, som upptager mer än 5/6 af pygidiets längd, är på skalbärande exemutan alla ringar, men visar på sidorna tvärstälda suturlinjer. Axelfå rorna äro så grunda, att axeln snarare genom sin obetydliga höjning öfver brämet än genom bestämda fåror skiljes från detta. Brämet saknar upphöjda ribbor, men från axelns främre del utgå åt hvarje sida 4–5 sömlinjer, som dock på ett par millimeters afstånd från axeln afbrytas för att åter på halfva afståndet från den fria randen framträda och snart åter upphöra. På det bälte, som betecknas af atbrott i sömlinjerna, löpa korta snedstälda strimlinjer, ordnade i rader på sådant sätt, att linjerna antingen upphöra eller ändra riktning i den linje, som tänkes sammanbinda sömlinjernas inre och yttre delar. Antydan till en liknande anordning träffas någongång hos As. erpansus, men afbrottet i sömlinjerna är då mycket kort och rymmer sällan mer än en strimlinje. Skalets yta visar en ytterst tät ornering af nålstygnslika punkter. – Skallösa pygidier hafva ett annat utseende. Axelfårorna äro tydligen insänkta och axeln sjelf visar 7–9 ringar, som längs midten afbrytas mot en upphöjd köl. Brämet är hos sådana exemplar merendels alldeles slätt, någon gång försedt med i vissa dagrar skönjbara spår till ribbor. Ofta visar sig på stenkärnans rand ett bälte af hvit kalk, som i utsträckning motsvarar den underliggande ventralfållen och skarpt afbryter mot den gråblå kalk, af hvilken stenkärnans öfriga del utgöres., Ventralfållen visar en terasslinjering, som öfverensstämmer med den hos Asaphus erpansus iakttagna, men skiljer sig i ett väsentligt hänseende från motsvarande del hos denna art: ventralfållens undre intryck på stenafgjutningen af den sistnämnda företer på en kort sträcka längs den yttre fria randen framemot hörnet en upphöjd ås, som afslutas med en tvär knöl. belägen under pygidialfacettens bakre hörn; i aftrycket efter ventralfållen af As. vicarius saknas sådan ås och knölen antydes genom en sänkning af det framför liggande partiet, som motsvarar pygidialfacetten å öfverskalet.

I storlek öfverensstämmer arten med Asaphus expansus eller öfverskrider något dennas vanliga mått.

Funnen ymnigt i undre grå ortocerkalk vid Lindgården i Utby och vid Sjurberg,

[ocr errors]

0

Asaphus tecticaudatus STEINH.

Tab. II, fig. 21.

1874 Asaphus tecticaudatus Steinh., In preuss. Gesch, gefund. Trilob., p. 26, PI, II, f. Endast pygidier hafva funnits af denna art, men inga öfriga delar, som ansetts kunna höra samman med dem. Pygidiet är halfelliptiskt eller afrundadt triangulärt och omgifvet af en tydlig trådlist i randen. Förhållandet mellan pygidiets längd och bredd synes af följande mått å tre exemplar:

9, 10. Lunds Univ. Årsskrift. Tom. XX.

a.
b.

c.
pygidiets längd

51 m. m. 46 m. m. 44 m. m. dess bredd vid thorakalranden 66 m. m. 59 m. m. 58 m. m. axelns längd

42 m. m. 39 m. m. 37 m. m. dess bredd vid thorakalranden 19 m. m. 17 m. m. 15 m. m.

Pygidiets inre del är svagt hvälfd; brämets yttre hälfter slutta åter betydligt mot sidorna och äro stundom nära randen svagt konkava. Medellinjen är utefter axeln icke nedböjd, bakom densamma sluttar den mot randen, men i mindre grad än brämet vid sidorna, hvarigenom pygidiets bakre rand synes något uppböjd på midten. Axeln är längs medelpartiet plattad och endast vid sidorna fallande mot brämet, från hvilket den endast skiljes genom sin höjning, ej genom insänkta fåror. Bakåt afsmalnar den än med räta, än med svagt inbuktade sidor. Utom den första halfringen har den inga konvexa ringar, men är tydligt ledad af sömlinjer, som löpa tvärsöfver hela axeln och fortsätta på brämet. Mellan tvenne sådane gå 1-3 tvärgående strimlinjer, som endast sträcka sig öfver axelns plana del. Bakåt ligga sömlinjerna tätt och äro svåra att urskilja från andra linjer. Jag har trott mig kunna räkna omkring 17 på hela axeln; på dess främre hälft komma i regeln 6. De 6 eller 7 främsta suturlinjerna fortsätta ett stycke på brämet bakåt-utåt, kortare allt som de äro" aflägsna från framranden, men vända sig snart utåt-framåt och blanda sig bland de redan nära axeln talrika, i samma riktning löpande strimlinjerna. Bakom den sjette eller sjunde sömlinjen löpa alla linjer redan från axeln i den sistnämnde riktningen, äfvensom de, hvilka bakom axelns spets gått parallelt med pygidiets bakre rand. Större delen af dessa böja sig dock i närheten af sidoränderna rätt ut till dem och upphöra först emot trådlisten. — Pygidialfacettens, som upptager mindre än 2/3 af brämets framrand mätt efter ytan, begränsad bakåt af en rundryggad ås, hvilken jemte den bakom liggande fåran upphör på något afstånd från yttre randen. På sjelfva åsen gå ett par linjer i dess riktning och fortsätta till randen, alla öfriga linjer på facetten löpa utåt-framåt eller framåt. - Då axeln saknar skal visar den en antydan till höjda ringar, hvilka på de delar, der jag kunnat iakttaga förhållandet, till antalet motsvarar sümlinjerna på skalet. – Ventralfållen är bred och sträcker sig kring bakre

crar

hälften af axeln ända in till dess sidor. Terasslinjerna äro glesa, vid pygidiets midt mellan randen och axeln t på 5 m. m., samt hafva ytterst obetydligt höjda, vid randen knapt märkbara ryggar.

Funnen i öfre grå ortocerkalk vid Kårgärde och Wikarbyn, samt på Sollerön i lösa stenar tillhörande ofre röda ortocerkalken. I dessa senare träffas arten tillsammans med Asaphus platyurus och As. modestus.

Asaphus brachyrachis REMELÉ mscr.

Tab. III, fig. 1.

Pygidium semiellipticum; axis 3/5 longitudinis pygidii occupans; limbus parum convexus ad marginem posteriorem concavus; margo elevatione filiformi carens; axis decorticatus articulos 13 lineis undulatis separatos ferens; limbus decorticatus utrinque costas quinas vel senas extrorsum lineis suturalibus continuatas exhibens, pone axim lineis versus apicem axis curvatis ornatus; scutum ventrale vix 1 m. m. a testa superiori remotum, latissimum, area fere totæ limbi subjectum.

Arten hör till de största inom slägtet: ett någorlunda fullständigt exemplar af ett pygidium håller i längd 71 m. m., i bredd vid thorakalranden 100 m. m.; dess axel har en längd af 45 m. m. och vid framranden en bredd a21 m. m., sålunda föga mer än 1/5 af hela pygidiets. Brämet är endast i sin främre och inre del hvälfdt, utmed sidornas yttre delar sluttar det med plan lutf ning och bakom axeln är det jemnt konkavt. Axeln är utdraget triangulär med afrundad spets. På alla mina exemplar saknar den skal, och i sådant skick kunna på honom räknas 13 leder, af hvilke 5 komma på den främre hälften. De skiljas af vågformigt böjda suturlinjer, hvilka löpa öfver låga, på midten smala, utåt vidgade ringar. Af denna anordning torde man kunna sluta, att den skalbärande axeln företrädesvis varit ledad af suturlinjer, om också ringar der kunnat urskiljas. På det skallösa brämet utgå från axeln 5—6 föga höjda ribbor, hvilka på ryggen bära tydliga sömlinjer. De vända sig först bågformigt något bakåt, men sänka sig på halfva afståndet mellan axel och bräm så att der utanför endast sömlinjer äro synliga. Dessa böja sig åter i riktningen utåt-framåt och blanda sig på yttre delen af brämet med de der framlöpande strimlinjerna. På den konkava delen af brämet bakom axelns ände gå strimlinjer i bågar, hvilkas konvexitet är vänd mot axelspetsen. Pygidialfacetten är minst 3 gånger så lång som bred och obetydligt nedböjd ur brämets plan. Dess främre rand öfvergår under jemn böjning omärkligt i den yttre. Dess

el

bakre gräns bildar en obetydligt höjd, men eggformad ås, som längs eggen har en eller två terasslinjer; samtliga öfriga linjer på facetten gå framåt-utåt. - Qvarsittande fragment af brämets skal visa, att detta varit papperstunnt samt att ribborna derpå framträdt mindre tydligt, under det sömlinjerna varit skarpt utmärkta. Afståndet mellan skalet och underfållen uppgår knapt till 1 m. m. Begge mötas i en hvars egg, som saknar trådlist. Ventralfållen är ovanligt bred och sträcker sig under hela brämet ända till framemot thorakalranden. Vid denna skiljes fållens inre rand blott genom ett afstånd af 6—7 m. m. från axelns sidor. Terasslinjerna hafva låga eggar och ligga ganska glest: vid pygidiets midt rymmes 30 linjer på 40 m. m. På den del som ligger bakom axelns spets äro de ännu glesare än på sidorna.

Ofriga delar af djuret hafva icke träffats.
Funnen i öfre grå ortocerkalk vid Kårgärde.

[merged small][ocr errors]

1827 Asaphus angustifrons Dalm., Om Palæaderna, p. 239, 272, T. III, f. 2. 1837

- His., Leth. suec., p. 14, T. II, f. 5. 1854 Ptychopyge angustifrons Ang., Pal. scand., p. 55, T. XXXII, f. 1. 1882

BRÖGGER, Die silur. Et 2 und 3, p. 71.

Funnen i undre grå ortocerkalk i lös sten vid Östnorsbacken nära Mora. Den förekommer tillsamınan med Asaphus expansus och har skalet bevaradt på samma sätt som den.

Asaphus applanatus Ang.

1854

Ptychopyge applanata Ang., Pal. scand., p. 51, T. XXVII, f. 6.

Hela pygidiets skal företer en tät linje-ornering. På främre hälften löpa linjerna dels vinkelrätt mot axeln, dels framåt-utåt; bakåt vända de sig allt mer mot pygidiets bakre rand. Bakom axelspetsen sammanlöpa linjerna från båda sidor framtill i mot axeln vända uddar.

Funnen i undre grå ortocerkalk vid Utby, Lindgården och vid Sjurberg samt i lös sten vid Östnorsbacken. På senare stället träffas den med skalet bevaradt liksom hos föregående art.

Asaphus ptychopyge-rimulosus Ang. 1854 Ptychopyge rimulosa Ang., Pal. scand. p. 55, T. XXX, f. 2.

Då min åtgärd att med slägtet Asaphus förena Angelins sl. Ptychopyge endast är att anse såsom provisionel, har jag, oaktadt en annan art redan med större skäl bär namnet Asaphus rimulosus, icke ansett mig berättigad att för denna art ändra det af ANGELiN gifna namnet. För att skilja arten från AnGELINS As. rimulosus har jag derföre valt utvägen att till artnamnet äfven foga det slägtnamn, under hvilket Angelin beskrifvit den.

Enligt ANGELIn förekommer arten i Dalarne i Regio C Asaphorum. Vid Wattnäs har jag i öfre grå ortocerkalk funnit en panna, som fullkomligt öfverensstämmer med den af Angelin meddelade figuren.

Asaphus cfr. undulatus STEINH.

Tab. II, fig. 22. Af denna art eger jag endast få stympade, men ganska karakteristiska pygidier med qvarsittande skal. Dess form synes hafva varit parabolisk. Inre delen af pygidiet, axeln jemte närliggande delar, äro plattade, brämets sidor slutta starkt och äro vid randen utböjda, hvarigenom sidorna. der blifva konkava. Axeln afsmalnar jemnt och höjer sig jemte inre delen af brämet bakåt så att pygidiet sedt från sidan visar en inbuktad medellinje. På axelns främre del synas vid axelfårorna svaga antydningar till 6 eller 7 ringar, bakre hälften saknar ringformade leder. Hela axeln är öfverdragen af transversela, på midten framåtböjda linjer, bland hvilka sömlinjerna ej säkert låta skilja sig från de öfriga. Visserligen löpa en del af dessa linjer öfver de grunda och breda axel fårorna ut på brämet, men på vexlande afstånd från hvarandra. På främre delen af pygidiet märkas på hvarje sida 5-6 ytterst korta ribbor, och derjemte täckes hela brämet af talrika, ofta oafbrutna terasslinjer, som på den platta delen gå utåt-framåt, men på de lutande sidorna böja sig med en jemn båge utåt till randen. Serskildt utmärkande för arten är, att pygidialfacetten, utom nära den inre spetsen, saknar antydan till bakre gräns, så att de från brämet framlöpande linjerna utan afbrott fortsätta på facetten. Af ventralfållen har jag endast sett obetydliga delar; den synes sträcka sig under större delen af brämet.

« PreviousContinue »