Sphærexochus mirus BEYR. 1840 Calymene clavifrons His., Leth. suec., suppl. sec. p. 3, T. XXXVII, f. 1. 1845 Sphærexochus mirus BEYR., Ueber ein. böhm. Tril. p. 21. 1845 1845 1852 1852 1854 1854 1857 1860 1862 1874 1878 1881 calvus McCoy, Foss. of Irel., p. 44, T. IV, f. 10. mirus BEYR., Unters. üb. Trilob. p. 5, T. I, f. 8. BARR., Syst. silur. de la Bohême, p. 808, T. XLII, f. 16-23. angustifrons ANG., Pal. scand., p. 36, T. XXII, f. 8; T. XXXVIII f. 16. scabridus ANG., Pal. scand., p. 37, T. XXII, f. 9; T. XXXVIII, f. 14. mirus NIESZK., Monogr. d. Trilob., p. 596. clavifrons EICHW., Leth. rossica, p. 1401. mirus SALT., Monogr. brit. trilob. p. 76. T. VII, f. 1-6. mirus NICH. and ETHER. jun., Silur. foss. of Girvan, fasc. I, p. 107, angustifrons SCHMIDT, Revis. d. ostbalt. Trilob., p. 189, T. IX, f. 17; T. XVI, f. 38. Då jag sammanfört under Sphærexochus mirus BEYR. de af ANGELIN åtskilda arterna Sph. angustifrons och Sph. scabridus, kräfver denna åtgärd framläggande af skäl. Såsom skilnad mellan de båda arterna uppgifver ANGELIN endast, att Sph. angustifrons har pannans basalfikar knapt af mindre bredd än mellanrummet mellan dem, då Sph. scabridus har basalflikarne smalare än samma mellanrum; den lilla olikhet, som tillika angifves, att den förra har "frons alutacea", den senare "frons subalutacea", torde vara omärklig. Derjemte har ANGELIN för Sph. angustifrons afbildat ett par pygidier, som mycket skilja sig från det, han aftecknat såsom tillhörande Sph. scabridus. Hvad nu först denna senare omständighet beträffar, så hör intet af de pygidier, ANGELIN hänfört till Sph. angustifrons, verkligen till denna art. Såväl i leptænakalken som i röd trinucleusskiffer har jag tillsamman med dennas hufvud funnit pygidier, som så fullt öfverensstämma med dem at Sph. scabridus, att de mycket väl kunde hafva legat som original för figuren öfver denna arts pygidium i Pal. scandinavica. De likna också de pygidier, som af BEYRICH, BARRANDE och SALTER aftecknats såsom tillhörande Sph. mirus, äfvensom sådana, som jag sett af denna art från Wales. Hvad sedan vidkommer den olikhet i förhållandet mellan basalfikarnes bredd å pannan och bredden af det mellanliggande pannstycket, hvilken ANGELIN lagt till grund för karakteristiken af sina båda arter, Undersökningar öfver Siljansområdets Trilobit fauna. så skulle den väl, äfven om den vore genomgående, svårligen vara tillräcklig att skilja annat än varieteter af samma art. Om identiteten mellan Sph. scabridus och Sph. mirus kan väl knapt vara något tvifvel. Vid jemförelse mellan den senare arten och Calymene clavifrons His. yttrar BARRANDE sedan han först anmärkt, att enda olikheten synes ligga i förhållandet mellan basalflikarnas bredd och deras afstånd från hvarandra; "Cette différence, peut-être individuelle, suffirait difficilement pour fonder une espece" (Syst. silur. du centre de la Bohême, sid. 810). Men nu håller den uppgifna skillnaden icke i verkligheten streck. Af 36 exemplar från leptænakalken, som jag mätt, hade 10 exemplar basalflikarne något bredare än mellanstycket, 16 dessa flikar lika med mellanrummet, under det 10 exemplar hade mellanstycket bredare än basalfikarne, några ganska betydligt. Från de af ANGELIN uppgifna förhållandena kan således ingen artskilnad hämtas. Exemplaren från Dalarne öfverensstämma också alldeles med sådana af Sph. mirus, som jag sjelf funnit i Wales och likaledes med exemplar, som under namnet Sph. mirus förvaras i Museum of practical geology i Jermynstreet i London. Flera af mina exemplar från leptænakalken kunna ock väl jemföras med den af BEYRICH meddelade figuren. Visserligen är det sant, att denne författares diagnos: "spatio inter lobos interjecto loborum latitudinem multo superante" icke i allmänhet kan tillämpas på exemplaren från Siljanstrakten; men dels vexlar förhållandet, enligt BARRANDE, hos olika individ af den oomtvistade Sph. mirus, dels finnas, såsom nämndt, jemna öfvergångar från exemplar med smalare oflikadt pannstycke till sådana med bredare. Härmed förnekas icke, att formen med smal mellandel är i äldre silurlag förherrskande, medan den andra formen mera tillhör de yngre delarne af systemet. Väl bevarade pannskal förete en tydlig chagrinlik granulering, lik den SALTER afbildat i fig. 5 och 11 å Pl. 3 i Mem. of the geol. survey of the united kingdom, Dec VII. Till storleken vexla exemplaren betydligt; pannor förekomma af en längd från 3 m. m. till en längd af 25 m. m. Funnen allmänt i leptænakalken, hvarhelst denna uppträder, serdeles i mängd vid Boda och Furudal, dessutom i röd trinucleusskiffer vid Wikarbyn i mycket små exemplar. Deiphon lævis ANG. 1854 Deiphon lævis ANG., Pal. scand., p. 77, T. XXXIX, f. 5. Förekommer enligt Angelin i leptænakalken. Deiphon Forbesi BARR. Tab. I, fig. 13, 14. 1850 Deiphon Forbesi BARR., W. Haidinger, Berichte p. 6 (sec. Barr., Syst, silur, de la 1851 1854 1865 Bohême). BARR., Syst. silur. de la Bohême, p. 814, Pl. XXXIX, f. 50-55. punctatus ANG., Pal. Scand., p. 77. T. XXXIX, f. 6. Forbesi SALT., Monogr. brit. Trilob., p. 88, T. VII, f. 1-12. Hufvudets långa sidotaggar hafva ej träffats, men den fullständiga öfverensstämmelsen mellan hufvudets mellandel och de af BARRANDE meddelade beskrifningar och afbildningar medgifva intet tvifvel om identiteten mellan exemplaren från Dalarne och den böhmska arten. ANGELINS diagnos och teckning af Deiphon punctatus i Palæontologia scandinavica äro temligen ofullständiga, men äfven identiteten med denna synes ej tvifvelaktig. Från den närstående gotländska Deiphon globifrons ANG. torde arten hufvudsakligen skiljas genom något mindre sväld panna. Funnen af herr C. C. v. SCHMALENSÉE i leptænakalk vid Gulleråsen. De omnämnda exemplaren tillhöra Sveriges Geolog. Undersöknings museum. Pliomera Fischeri EICHW. 1825 Asaphus Fischeri EICHW., Observationes per Ingriam p. 52 T. 3, f. 2 (sec. SCHMIDT). 1826 Calymene polytoma DALM., Om palæaderna, p. 229, 265, T. I, f. 1. 1854 Pliomera Fischeri ANG., Pal. scand., p. 30, T. XX, fig. 2. 1882 1881 Amphion Fischeri SCHMIDT, Revis. d. ostbalt. Trilob. p. 191, T. XIII, f. 1. BROGGER, Die silur. et. 2 und 3, p. 135 T. VI, f. 3. Citera synonyma vid ap. SCHMIDT et BRÖGGER 1. et. p. cit. Förekommer vid Lenåsen i undre grå ortocerkalk. Pliomera Törnquisti HOLM. 1882 Pliomera Törnquisti HOLM., Trilob. aus d. phyllograptussch. Dalek. p. 5, f. 1–5. Förekommer i phyllograptusskiffer vid Skattungbyn (enligt HOLM). ENCRINURIDE. Encrinurus schisticola n. sp. Tab. I, fig. 15--17. Frons antice dilatata, ternis sulcis perbrevibus utrinque lobata, tuberculis granulosis ornata, qvorum maxima lobos laterales occupant; genæ fixæ talibus tuberculis notatæ, in cornua brevia productæ; thoracis axis tuberculis destituta, pleuræ totæ sulcatæ, apice rotundatæ, reflexæ, parvas elevationes singulas punctatas exhibentes; pygidium late triangulare, granulatum, postice in apicem productum, axis ejusdem ex annulis 14 vel 15 perfectis compositus, elevationibus 5 ornatus, limbus e pleuris 7 (vel 8?) sulcatis, apice rotundatis, dilatatis, elevationibus præditis constitutus. Pannan är vid basen smalast och vidgar sig jemnt framåt. På hvarje sida visar den tre korta fåror, hvilka begränsa de såsom stora tuberkler framstående sidoflikarne. För öfrigt täckes pannan af liknande tuberkler af ungefär de förras halfva diameter. Ändfliken främsta del har jag ej sett. De fasta kinderna äro äfven, utom närmast hörnen, tuberkulerade samt i hörnen utdragna till korta bakåtriktade taggar. Ansigtslinjens bakre gren synes gå parallelt med hufvudets thorakalrand. Thorax' axel är vidast på midten och saknar tuberkler; pleurorna äro fårade utefter hela sin längd, svagt S-formiga med de afrundade spetsarne något framåtböjda. På pleurorna synas inga egentliga tuberkler, men på hvarje pleura visar sig en oregelbunden upphöjning, som på sin yta bär 6-13 intryckta punkter. Dessa hafva på närliggande pleuror olika afstånd från axeln. Pygidiet är bredt triangulärt med afrundade sidor, tätt granuleradt, samt utdraget till en udd. Axeln består af 14-16 af tvärfåror fullständigt skilda ringar, af hvilka 5 hafva granulerade tukerkler. Den slutar tvärt framför udden. Huruvida brämet har 7 eller 8 pleuror, har jag ej bestämdt kunnat afgöra. På flera pygidier, som synas vara fullständiga hatva endast 7 par sådana iakttagits. De äro utefter hela sin längd fårade, de främre i spetsen vidgade, samt försedda med liknande upphöjningar som thorakalpleurorna hafva. De sista pygidialpleurorna lägga sig utmed medeludden och sluta i form af kortare uddar. Mått: längd af thorax 17 m. m., dess bredd vid midten 24 m. m., axelns bredd vid samma ställe 7,5 m. m.; pygidiets längd utom udden 11 m. m., största bredd 22 m. m. plattryckt. Anmärkas bör, att det mätta exemplaret är alldeles Funnen i retiolitesskiffer vid Stygforsen och Nitsjö, på senare stället icke så sällsynt, men vanligen i mycket ofullständiga och bräckliga exemplar. Encrinurus multisegmentatus PORTL. Tab. I, fig. 18, 19. 1843 Amphion multisegmentatus PORTL., Geol. rep. on Londonderry, p. 291, T. III, f. 6. 1843 Ampyx? baccatus PORTL., 1. c., p. 262, T. III, f. 11. 1853 Encrinurus multisegmentatus SALT., Mem. Geol. Surv. unit. kingd., Dec. VII. 1881 ? Encrinurus multisegmentatus SCHMIDT, Revis. d. ostbalt. Trilob., p. 227, T. XIV, f. 14, 15, T. XV, f. 19, 20. Af de trilobitdelar, som jag trott mig kunnat hänföra till denna art, förekommer en framåt ofullständig panna, hvilken till formen mycket liknar den, Som PORTLOCK afbildat såsom tillhörande hans art Ampyx? baccatus. Smal vid basen, vidgas hon och höjer sig framåt till päronform. På hvarje sida skönjas tre korta sidofåror, vinkelräta mot axeln. De af dem begränsade sidoflikarne hafva helt och hållet uppgått i de stora tuberkler, som de bära. Derjemte täckes hela pannan af temligen stora tuberkler, de i midten dock något större än de närmast omgifvande. Hufvudets främsta del har jag ej sett, hvarföre jag ej heller känner, om pannans rand varit omgifven af någon krets större tuberkler. Pygidiet är triangulärt, något mera bredt än långt, helt och hållet otuberkuleradt. Axeln afsmalnar jemnt bakåt och slutar med en spets mellan utgångspunkten för det sista paret sidoribbor. Jag har på honom räknat 26 ringar, alla tydliga och begränsade af tvärfåror; på yttersta delen af axeln äro dessa dock längs midten svagare utmärkta än vid sidorna. PORTLOCKS figur och SALTERS korta diagnos antyda ej heller tillvaron af något plant medelfält å axeln. Brämet bär på hvarje sida 11 eller 12 ribbor. De främsta äro rätt utåt riktade och endast i spetsen svagt bakåt böjda, de följande riktas allt mer bakåt, så att det sista paret ligger parallelt med axeln. Mått: ett fullständigt pygidium har en längd af 6 m. m. och en bredd af 7 m. m. Det kan sättas i fråga, huruvida följande art verkligen är skiljd från denna. Det pygidium, ANGELIN afbildat af Encrinurus striatus, företer en icke obetydlig likhet med det nu beskrifna. Enligt diagnosen har Encr. striatus endast 17 ringar å pygidiets axel, men på figuren synes bakom dessa ett |