Hufvudet är halfmånformigt, försedt med upphöjd trådlist. Pannan bär midt emellan ögonens bakre hörn en liten punktlik upphöjning och är föga skarpt afgränsad från de vid dess sidor uppstigande ögonloberna. Basalfarorna likna skållika fördjupningar, som mellan sig lemna ett smalt odeladt pannstycke. Då detta skenbart utgör hela pannan, synes denna framåt mer vidgad än hvad verkligen är förhållandet. Hennes bredd framtill är något större än nackringens vidd. Ögonen äro medelmåttiga och belägna på ett afstånd från thorakalranden, som ej är större än deras halfva längd. Ansigtslinjerna löpa bakom ögonen i obetydligt framåtvända bågar och skära randen ungefär midt emellan nackringens ändar och hufvudets hörn. Framom ögonen divergera de mindre än hos de närmast föregående arterna och böja sig med jemna bågar tillsamman framför pannan, der. de bilda en tudorbåge. Axelfårorna äro föga insänkta och sluta med rundade fördjupningar, som ligga bakom pannans bredaste del. Fasta kinderna vidgas knapt framåt, och framför pannan äro de mycket smala, dock tydligt afsatta mot henne. Hufvudets bakre rand bildar i sin helhet en mot thorax konkav båge och sammanstöter med hufvudets fria rand i spetsiga hörn. 3 Thorakalpleurornas räta innandel upptager mindre än 1, af deras hela längd mätt efter ytan. Yttre delarne äro föga eller icke framåtböjda och synas hafva snedt afstympade spetsar. Pleuralfårorna äro nära axeln djupa, men aftaga utåt i djup och synas knapt på pleurornas yttre tredjedel. Pygidiet är halfcirkelformigt, mera hvälfdt i transversel riktning än i axelns. Trådlist har jag icke sett. Axeln upptager något mer än 1 af pygidiets hela bredd framtill, aftager småningom bakåt och slutar jemförelsevis bredt afrundad. På skalbärande exemplar har dess främre del 5—6 ringar, af hvilka de två eller tre sista endast äro synliga vid de något insänkta axelfårorna. På brämets främre del märkas, utom pygidialfacettens ribba, två skarpryggade ribbor, som ej sträcka sig fullt halfvägs till randen och sluta temligen tvärt, samt oftast bakom dem ännu en af mindre höjd. Den främsta ribban är oftast dubbel i det att en lägre rygg lägger sig strax framför den egentliga. På skallösa pygidier bär axeln 9 ringar, och brämet på hvarje sida bakom de båda främste högryggade ribborna två eller tre lägre och ganska korta. Pygidialfacetten är smal med afrundadt främre hörn och skarpryggad gränsribba. Pygidiets ventralfåll är glest strierad och smal, så att den vid thorakalranden ej sträcker sig förbi brämets yttre hälft. Utom å pleuralfacetterna har jag ingenstädes å skalet kunnat upptäcka spår till ornering. Mått å ett fullständigt sammanrulladt exemplar: hufvudets längd 13,5 m. m., bredd 25 bredd 25 m. m., m. m., afstånd mellan ansigtslinjerna vid medelsköldens största bredd 11 m. m.; thorax längd mätt utefter ytan 18 m. m., bredd 26 m. m. axelns bredd vid tredje segmentet 9 m. m.; pygidiets längd 13 m. m., största bredd 25 m. m. Funnen i öfre grå ortocerkalk i stor mängd vid Wattnäs, Kårgärde m. fl. st. Megalaspis acuticauda ANG. 1854 Megalaspis acuticauda ANG., Pal. scand., p. 50, T. XXVII, f. 4, 1882 BRÖGGER, Die silur. Etagen 2 und 3, p. 82, T. II, f. 1, Funnen i undre grå ortocerkalk (lägre hvarf) vid Lindgården i Utby och vid Sjurberg. Megalaspis Gigas ANG. 1852 Megalaspis Gigas ANG., Pal. scand., p. 16, T. XII, f. 3. Funnen vid Skattungbyn och Fjecka i ett grått kalkband, som genomdrager den öfre röda ortocerkalken, samt i den omedelbart intill detta band stötande röda kalken. Huruvida arten äfven vid Silfberg och Wikarbyn, der den äfven förekommen i en grå kalk, uppträder på samma sätt, kan jag ej säkert afgöra. På Sollerön har jag funnit den i lös sten af öfre röd ortocer kalk. Megalaspis grandis SARS. 1835 Megalaspis grandis SARS, Isis von OKEN 1835, p. 337, T. IX, f. 6 a (sec. Brögger). 1837 SARS, Gæa norv., p. 141. 1852 1882 multiradiata ANG., Pal. scand., p. 16, T. XIV, f. 2. grandis BROGGER, Die silur. Et. 2 und 3, p. 80, f. 4. Till Megalaspis grandis SARS, hvilken enligt BRÖGGERS undersökningar är identisk med M. multiradiata ANG., sluta sig en del former, som ännu kräfva utredning. Bland dessa förekommer en i Dalarne, som i mycket ställer sig nära hufvudformen, men å andra sidan såväl i hufvudets som pygidiets bild ning visar sådana afvikelser, att den icke kan fullt sammanställas med denna. Provisoriskt uppför jag den under namnet Megalaspis grandis SARS var. lata. Pygidier, som oftast träffas, öfverensstämma i det hela med det af BRÖGGER afbildade, men då längden af detta är märkbart större än bredden, liksom förhållandet också är på ANGELINS teckning af M. multiradiata samt i ännu högre på den af SARS meddelade figurerna af M. grandis, äro längd och bredd på mina exemplar lika. På ett enda exemplar tror jag mig hafva kunnat räkna 24 ringar på axeln samt 12 eller 13 ribbor på hvarje sida af brämet; men på alla öfriga exemplar hafva dessa tal varit mindre, enär de sista ringarne och ribborna vanligen äro ytterst otydliga. Ett par thorakalleder, som jag funnit, hafva pleurorna längre i förhållande till axeln, än fallet är på den af SARS gifna afbildningen, dock kan man å denna ej säkert se, huruvida icke på dennes original de förras spetsar varit något nedböjda och pleurorna således något längre än de synas. De hufvud, som jag trott mig kunna hänföra till de nämnda pygidierna, likna i det hela rätt mycket det af SARS afbildade, men afvika ock i vissa hänseende från detta. Pannan har nära dubbelt så stor längd som dess största bredd, är midt för ögonen något hopdragen, ehuru vida mindre än på det af SARS aftecknade exemplaret; framåt är hon åter vidgad samt afrundad. Nackringen skiljes ej från henne genom någon tydlig fåra, och äfven axelfårorna äro ej utmärkte, utan skiljer sig pannan endast genom sin relief från den öfriga delen af hufvudets medelsköld. Ögonen äro medelstora, och höga samt ligga på ett afstånd från thorakalranden, som obetydligt öfverstiger denna längd. En linje, som sammanbinder deras främre hörn, skär pannan på eller litet framom midten. Bakom ögonen gå ansigtslinjerna med en S-formig böjning utåt-bakåt och skära hufvudets thorakalrand på ett afstånd från nackringens ändar, som motsvarar pannans bredd mellan ögonen. Framåt bilda de stora, utåt böjda bågar och sammanlöpa till en långt utdragen spets. Medelsköldens största bredd är ungefär 11 gång pannans längd. Något framom pannans slut, ej såsom å SARS' figur just der pannan slutar, börja linjerna att konvergera med en jemn båge och så långsamt, att medelsköldens bredd på dubbla pannlängdens afstånd från nackranden i det närmaste är lika med pannans bredd. Härefter närma sig linjerna ännu långsammare och innesluta en utdragen smal spets. Den del af hufvudet, som omsluter denna, synes hafva varit uppåtböjd. De rörliga kinderna har jag ej sett fullständiga. Deras kantbård är smalare än halfva afståndet mellan ögat och hufvudets fria rand. I hörnen äro de utdragna till långa smala bakåt riktade taggar. Dessa hufvud likna emellertid äfven så mycket den af BRÖGGER meddelade figuren af ett hufvud af Megalaspis acuticauda ANG., att jag stundom varit tveksam, huruvida de ej kunnat tillhöra denna art. Flera omständigheter tala dock för den samhörighet, jag sedan längre tid tillbaka antagit. Megalaspis acuticauda finnes verkligen i den undre grå ortocerkalken på samma lokaler, som de, på hvilka de nyss beskrifna hufvudena finnits. Dessa träffas dock alltid tillsammans med pygidier af M. grandis, under det M. acuticauda synes intaga en något lägre nivå. Vidare är skalens utseende och bevaringssätt lika å de båda slagen af fossildelar, och ändtligen motsvara hålkälarna af hufvudenas och pygidiernas ventrala intryck hvarandra fullständigt. Megalaspis acuticauda synes hafva haft kortare hörntaggar. Från hufvud af Megalaspis latilimbata ANG. skiljas hufvud af den nu beskrifna formen genom medelsköldens längre utsträckning framför pannan, längre hörntaggar och isynnerhet genom mycket smalare randbård. Funnen i undre grå ortocerkalk, i en del af laget mycket allmänt, vid Lindgården i Utby, Sjurberg och Boda kyrka. Megalaspis grandis SARS var. rudis ANG. 1854 Megalaspis rudis ANG., Pal. scand., p. 50, T. XXVII, f. 5. BRÖGGER påpekar (Die silurischen Etagen 2 und 3, sid. 80, 81) den stora frändskapen mellan ANGELINS arter Megalaspis Gigas, M. multiradiata och M. rudis och yttrar dervid om denna senare: "Die dritte der Angelin'schen Arten, meg. rudis dürfte vielleicht nur als eine Varietät der meg. grandis, Sars (= M. multiradiata Ang.) deren Rippen am Pygidium bisweilen kaum zu unterscheiden sind, anzusehen sein". Denna åsigt synes mig vinna stöd af de förhållanden mellau hithörande former, som jag iakttagit i Dalarne. I samma hvarf, som innehålla den sist beskrifna Megalaspis-formen, förekomma allmänt pygidier, som till formen öfverensstämma med dennas, men sakna antydan till segmentering så väl å axeln som å brämet, stundon ock tydlig gräns mellan dessa begge delar; andra visa svaga spår till leder. Derjemte träffas skallösa pygidier af alldeles samma form dels med slät axel och utan sidoribbor, dels med likadan axel och svaga sidoribbor, dels med axeln på främre delen ringad och bakåt slät samt med svaga sidoribbor eller utan sådana. Endast i sina extrema former kunna varieteterna lata och rudis f. n. bestämdt skiljas från hvarandra. En del af de hufvud, som omnämnts vid redogärelsen för föregående varietet, kunna tillhöra denna form, men jag har ej mellan dem funnit några olikheter, som möjliggjort fördelning af dem på tvänne grupper. Funnen i undre grå ortocerkalk tillsamman med föregående art vid Lindgården i Utby, vid Boda kyrka, samt vid Fjecka och på Sollerön. Megalaspis lambens n. sp. Tab. III, fig. 11. 6 Pygidium rotundato-triangulare, filo marginali præditum, eadem fere latitudine ac longitudine, antice modice convexum, postice magis applanatum; axis / longitudinis, 1 latitudinis maximæ ejusdem occupans, latitudine sensim decrescens, apice fere dilatatus, annulis 13--15 obscuris, plurimis oblitescentibus segmentatus; limbus utrimque aliquot costas, non facile discernandes, exhibens, margo incrassatus, post axim planiusculus. 5 6 5 Pygidiet är triangulärt med afrundad spets, framtill jemnt hvälfdt, bakåt allt mer plattadt. Dess längd är nästan lika med bredden vid thorakalranden. Axeln upptager af pygidiets längd och 1, af dess bredd framtill. Den afsmalnar först sakta bakåt och är på sista tredjedelen nästan jemnbred; spetsen synes till och med något vidgad. Ringarne, 13-15 till antalet, äro föga tydliga; på axelns främre hälft kunna 9-10 räknas och spetsen är oringad. De två främsta ringarne gå tvärsöfver axeln, de följande äro längs medellinjen afbrutna, och deras skiljefåror gå från axelfårorna snedt bakåt. På brämets sidor skönjas, bäst i vissa dagrar, några få ribbor. Randbården kan knapt tydligt urskiljas, och i sjelfva randen löper åtminstone på sidorna en upphöjd trådlist. Bakom axeln är brämet nästan platt. Pygidialfacetten är smal, och dess framsida icke mycket längre än afståndet mellan axeln och dess spets. Bakre gränsen utgöres af en låg, men skarpryggad ribba. Ventralfållen är smal och visar i aftryck den hos slägtet Megalaspis vanliga hålkälsformen. Mått: pygidiets längd 24 m. m., bredd 24,5 m. m.. axelns längd 19 m. m., bredd vid thorakalranden 5 m. m. |