1865 ? Illænus glaber KJERULF, Veiviser, p. 12; f. 28, p. 14.

1883 Illanus Linnarssonii HOLM, Trilobitsl. Illænus, p. 103, T. IV, f. 13-27; T. V, f. 1-8; T. VI, f. 15.

Förekommer i bryozolaget vid Fjecka och i leptænakalk flerstädes allmänt, såsom vid Boda, Osmundsberget, Furudal.

Illænus parvulus HOLM.

1883

Illænus parvulus HOLM, Trilobitsl. Illænus, p. 113, T. V, f. 9—14.

Funnen i cystidekalk vid Kårgärde och Fjecka; i bryozolaget vid sistnämnde lokal, samt i leptænakalk vid Osmundsberget.

Illænus centrotus DALM.

1827 Asaphus (Illanus) centrotus DALM., Om Palæaderna, p. 248, 277, T. V, f. 1. 1837 Illanus centrotus His., Leth. suec., p. 16, T. III, f. 4.

1854 Dysplanus centrotus ANG., Pal. scand., p. 40, T. XXIII, f. 2.

1882

BRÖGG., Die silur. Et 2 und 3, p. 96, T. II, f. 4; T. VI, f. 5.

1883 Illanus centrotus HOLM, Trilobitsl. Illænus, p. 99, T. VI. f. 1—12. Cetera synon. vide ap. BRÖGGER et HOLM 1. et p. cit.

Enligt HOLM förvaras i Riksmuseum tvenne pygidier af denna art från Alsarbyn. Sannolikt afses dermed samma lokal som jag betecknar Lindgården i Utby. Den tillhör den undre grå ortoçerkalkens lag.

Nileus Armadillo DALM.

1827 Asaphus (Nileus) Armadillo, DALM., Om palæaderna, p. 246, 276, T. IV, f. 3. 1836 Nileus Armadillo His., Leth. suec., p. 16, T. III, f. 3.

1838 Trilobites depressus Sars et Boeck, Gæa norv., p. 142. 1852 Nileus Armadillo ANG., Pal. scand., p. 19, T. XVI, f. 5. 1882

et var. depressa BROGGER, Die silur. Et. 2 und 3, p. 62 T. VII, f. 6. Cetera synonyma vide ap. BRÖGGER 1. et. p. cit.

Denna art har en ganska stor vertikal utbredning i det den sträcker sig från den undre röda ortocerkalken upp uti cystidekalken. Den röner derunder i det hela obetydlig formförändring; största olikheten visar sig i den inom olika lag vexlande storleken. Exemplaren från den undre röda ortocerkalken äro små; fullständiga hufvud har jag ej funnit, men afståndet mellan ögonens

främre hörn når endast 8-9 m. m. Framtill mötas dessa linjer i form af en tudorbåge (ogive). Skallösa exemplar förete en punktlik upphöjning på pannan mellan ögonen och framför denna längsefter pannan en rätt skarp köl, på hvars båda sidor skönjas svagt markerade tvärgående intryck. Alldeles samma form och storlek hafva exemplar från den lägsta röda ortocerkalken vid Borghamn i Östergötland. På exemplar från alla följande lag gå ansigtslinjerna framför pannan nära hufvudets rand i en jemnt rundad eller t. o. m. på midten indragen böjning, således utan spets i medellinjen. I alla lag hafva också exemplar med upphöjd punkt å pannan funnits. I undre grå ortocerkalken är arten vanligen föga större än i den underliggande röda; afståndet mellan ögonen är framtill i medeltal 10 m. m. Ehuru större exemplar från detta lag ej nu föreligga, vill jag dock minnas, att jag sett, om ock sällan, sådana af betydligare storlek. Ofta hafva de köl framom den upphöjda punkten. I öfre röda ortocerkalken har arten icke hittills funnits, men i den öfre grå uppträder den åter. Den är der större än i de äldre lagen; afståndet mellan ögonens främre hörn utgör 12-13 m. m. och hufvudets hela bredd omkring 35 m. m. Af samma storlek eller ännu något större äro exemplaren från flagkalken; oskadade hufvud härifrån har jag ej, men afståndet mellan ögonen framtill stiger ända till 15 m. m. Inom cystidekalken funna exemplar hafva alla till form och storlek öfverensstämt med dem från undre grå ortocerkalken.

Funnen i undre röd ortocerkalk vid Wikarbyn och Kårgärde; i undre grå ortocerkalk vid Kårgärde och Fjecka; i öfre grå ortocerkalk vid Kårgärde; i flagkalk på samma lokal; i cystidekalk vid Wattnäs och Furudal.

ASAPHIDE.

Vid behandlingen af denna familj har jag följt den af ANGELIN i Palæontologia Scandinavica lemnade fördelningen af slägten utom deruti, att jag under slägtet Asaphus äfven innefattat ANGELINS slägte Ptychopyge. Intet af de kännetecken, som uppgifvits för detta sistnämnda, är sådant, att det medför de öfriga eller ens något enda af dessa. Flera af de här beskrifna arterna, såsom As. plicicostis, As. prætextus, hafva hufvud och thorax bildade såsom hos Asaphus sensu strictissimo, men pygidiet såsom hos Ptychopyge. En annan art, som här icke beskrifvits, har hufvud af Asaphus och thorax af Ptychopyge. Jag har naturligtvis icke härmed velat neka, att slägtet Asaphus i den omfattning, hvari jag här fattat det, kan och bör delas i slägten eller undersläg

ten, men dessa måste annorlunda begränsas än så som hittills skett. Mitt unundersökningsmaterial har varit för otillräckligt för att jag skulle nu våga ett sådant försök. Slägtet Megalaspis bildar icke heller en enda fullt naturlig grupp, men de för slägtet uppgifna kännetecknen tillkomma dock alla i det följande omnämnda arterna.

Asaphus platyurus ANG.

Tab. II, fig. 12.

1854 Asaphus platyurus ANG., Pal. scand., p. 54, T. XXX, f. 1.

Bakåt är pannan

Hufvudet är halfcirkelformigt och måttligt konvext. endast otydligt afgränsad från nackringen. Axelfårorna konvergera något från denna, men divergera åter framför ögonen, i följd hvaraf pannan der vidgas till en bredd, som något öfverstiger nackringens och ungefär motsvarar 2-3 af medelsköldens längd. Midt för ögonen äro axelfårorna föga djupa och hafva utseende af att bakåt fortsätta i de der utmynnande basalfårorna. Den på detta sätt begränsade delen af pannan är kort päronformig samt lindrigt och jemnt kullrig. Basallikarne äro stora, mera långa än breda, svagt begränsade. De sammanhänga med pannans oflikade medelstycke, öfver hvilket en tvärgående bred sänkning sammanbinder de breda basalfårornas inre delar. Nära nackringen bär detta mellanstycke en punktformig upphöjning, som uppskjuter från ett endast svagt upphöjdt fält. Ögonen ligga så nära axelfårorna, att deras täckflikar höja sig omedelbart från dessa, samt på ett afstånd från hufvudets bakrand, som är något större än ögonens egen längd. Ansigtslinjerna gå bakom ögonen först rätt utåt och derpå i en jemn och lindrig båge til hufvudets thorakalrand, som de skära på längre afstånd från axelfårorna än från hufvudets hörn. Framför ögonen löpa de med utåtböjda bågar och omsluta framför pannan den afrundade och i en kort spets utlöpande medelskölden. Största vidden mellan dessa bågar är lika med längden af hufvudets medelsköld och 1 1/2 gång nackringens bredd. De fasta kinderna vidga sig framom ögonen svagt framåt till en linje, som tänkes korsa axeln öfver medelsköldens största vidd, och afsmalna derefter, under det de böja sig omkring pannan, så att denna i hufvudets mellersta del når ända fram till ansigtslinjerna utan att begränsas af någon skarpt utmärkt fåra. De rörliga kinderna slutta utåt hufvudets rand i jemn konvexitet med medelskölden och äro i yttre kanten försedda Lunds Univ. Årsskrift. Tom. XX.

8

med en ganska hög trådlist. Framför ansigtslinjerna likna de smala band, vidgas bakåt i enlighet med dessas förlopp och afslutas sannolikt med utdraget rundade hufvudhörn. Ventralfällen har mycket grofva terasslinjer.

Skalbärande pygidier visa axelns leder föga tydliga, brämet alldeles slätt och jemnt kullrigt samt utan randlist. Skallösa pygidier likna den i Palæontologia Scandinavica lemnade figuren. Axelns ringar äro väl ej der fullt korrekt tecknade, men jag har sett exemplar, å hvilka de rätt mycket närmat sig dessas form. I allmänhet kunna 13 ringar räknas på axeln, af hvilka de 5 första upptaga en längd motsvarande hälften af pygidiets. Äfven på skallösa exemplar är brämets större yta slät; endast invid axelfårorna skönjas svaga spår af ribbor; i sällsynta fall äro de skönjbara ett stycke ut på sidorna. Pygidiets ventralfåll visar samma konvexitet som öfverskalet; den är nästan jemnbred ända till axelns spets, kring hvilken den visar en urskärning, samt har en terasslinjering liknande hufvudets.

Om de nu beskrifna delarnes samhörighet finnes intet tvifvel. De hafva flerstädes funnits tillsamman utan sällskap af andra trilobiter, som i storlek varit jemförliga med denna art.

Mått å ett medelstort hufvud: medelsköldens längd 48 m. m., största vidd mellan ansigtslinjerna 48 m. m., pannans största bredd 35 m. m.; å ett större pygidium: längd 62 m, m., största bredd 107 m. m.; axelns längd 48 m. m., bredd vid främre randen 24 m. m.

Funnen i öfre ortocerkalk på Sollerön, vid Kårgärde, Skattungbyn och Wikarbyn.

Asaphus rusticus n. sp.

Tab. II, fig. 13, 14.

Caput nonnisi fragmentis cognitum: frons inter oculos angusta, puncto elevato notata, antice dilatata, truncato-rotundata; oculi valde prominentes; lineæ faciales ante eos extrorsum curvatæ, scutum medium sat latum, antice abrupte rotundatum et in angulum obtusum, brevem productum circumscribentes, post oculos recta ad sulcum posteriorem capitis oblique currentes, solum ad marginem curvatæ, sulcum illum prope oculos, marginem propius angulos secantes; genæ fixæ ad latera frontis latiores quam ante illam; genæ mobiles angulatæ. Pygidium rotundatum, postice minus declive quam in lateribus; axis - longitudinis pygidii occupans, parum elevatus, pars anterior ejus latitudine decrescens, 2-4 annulis, sæpe vix distinguendis, notata, pars posterior subæqualis, lævis; limbus lævis, triangulus py

gidii latitudinis marginis anterioris efficiens, postice costa firma definitus; in speciminibus decorticatis axis 6 vel 7 annulos præbet.

De hufvud, jag hänfört till denna art, hafva erhållits i rätt bristfälligt skick. Pannan är mellan ögonen ganska smal och bär der en punktformig upphöjning från en nästan plant fält; framåt vidgas hon till mer än dubbla bredden vid ögonen. Axelfårorna äro föga utmärkta och mellan ögonen knapt urskiljbara. Basalfårorna åter äro breda och tydliga, men basalfikarnes öfriga gränser låta ej, åtminstone på mina exemplar, bestämma sig. Ögonen äro stora och skjuta med vertikala lober högt upp öfver hufvudets öfriga hvälfning, på ett afstånd från thorakalranden, som är mindre än deras egen längd. Framom ögonen löpa ansigtslinjerna i utåtsvängda bågar och mötas i tudorbågform framför pannan på mycket kort afstånd från henne. Största vidden mellan dem är lika med medelsköldens längd. Bakom ögonen gå de utåt-bakåt rätlinigt till hufvudets bakre randtåra, som de träffa nära nackringens ändar, fortsätta derifrån med svag böjning snedt öfver den utåt vidgade randbården och nå randen på längre afstånd från nackringen än från hufvudets hörn. De fasta kinderna framom ögonen äro på pannans sidor betydligt vidare än framför pannan. De rörliga kinderna utlöpa i verkliga hörn. Skalet på främre delen af pannan öfverdrages af tättgående linjer, i det närmaste jemnlöpande med framranden. De fria kinderna visa nära hörnen korta oregelbundet slingrande linjer och mellan dem fördjupade punkter.

Pygidiet är halfcirkelformigt, mindre hvälfdt i axelns riktning än i den deremot vinkelräta, hvadan dess bakre rand höjer sig öfver det plan, som förenar sidokanterna framtill. Axeln är föga upphöjd och sträcker sig utefter /--/ af pygidiets längd och upptager vid framranden ungefär 1, af dess bredd. Axelfårorna äro grunda, men tydliga; på sidorna om axelns främre hälft gå de rätlinigt och konvergera liksom för att omsluta en tillspetsad likbent triangel men bakåt gå de nästan parallelt. Skalbärande exemplar visa på axelns främre del 2-4 ringar, som dock stundom äro omärkliga; på skallösa exemplar är denna 6-7 ledad, och företer ofta längs midten en upphöjd köl. Brämet är jemnt och utan ribbor, men på skallösa pygidier skönjas stundom spår af några få sådana. Skalet synes åtminstone kring randen hafva varit märkt med slingrande terasslinjer. Pygidialfacetten är ganska stor med afrundadt hörn; dess främre sida upptager nära 1 af pygidiets bredd. Bakåt begränsas den af en, serdeles på skallösa exemplar, skarpeggad köl. Två eller tre af dess terasslinjer gå parallelt med denna, de öfriga utåt-framåt mot främre sidan. Pygi

4