Lichas planifrons ANG.

Tab. I, fig. 34.

1854 Platymetopus planifrons ANG., Pal. scand., p. 73, T. XXXVIII, f. 3.

Om samhörigheten af det hufvud och det pygidium, hvilka Angelin i Pal. Scand. beskrifvit under namnet Platymetopus planifrons, kunna väl tvifvel uppstå. Något hufvud finnes ej afbildadt, men ett mycket ofullständigt pygidium samt två hypostom. Att döma af den korta diagnosen tillhör det hufvud, hvars utseende gifvit anledning till artnamnet, den grupp af Lichasarter, åt hvilken ANGELIN gifvit namnet Platymetopus; fullständiga pygidier, af samma slag som det afbildade, röja åter så stor likhet i bygnad med pygidier af Lichas scabra BEYR. och närstående arter, att man knapt kan undgå att hänföra dem til en med dessa närslägtad art. Om nu pygidium tillhör en annan art än hufvudet, så kunde väl icke heller på den förra det gamla namnet, såsom hämtadt från hufvudets bildning, öfverföras. Då emellertid verkliga förhållandet i detta hänseende ännu icke är alldeles klart, har jag ansett mig tills vidare böra behålla ANGELINS artnamn.

Pygidiets axel är kort och upptager endast 1/3 af dess längd; den upptager också af bredden vid främre randen. Den bär på sin främre del tre tydliga ringar utom den första halfringen; bakre delen är oringad och tydligt afsatt mot brämet. Detta senare utgöres på hvarje sida af tre med spetsarne skilda pleuror, alla längsefter fårade. Den första pleuran är bredt triangulär med främre randen rätt utåt riktad och den bakre bildande omkring 45° vinkel med denna. Dess fåra är jemnt böjd och sträcker sig nära ut till spetsen. Den andra pleuran är lancettlik, starkt tillspetsad, 1 1⁄2 gång så lång som den första och skjuter utåt-bakåt. Dess längdfåra är mindre böjd och löper utefter 3/4 af dess längd. Den tredje pleuran bildar en oregelbundet triangulär figur, hvars konvexa bas vetter åt pygidiets medellinje. Den har samma längd som den andra pleuran och genomdrages till af sin längd af en böjd fåra. Det sista parets pleuror skiljas ytterst af en rundad inskärning och lemna för öfrigt mellan sig en från axelns spets utgående ändflik, som är smalast på midten. Dess bredd der är lika med hälften af den andra pleurans. Hela pygidiet är beströdt med ej serdeles täta, upphöjda punkter.

3

Mått af ett medelstort pygidium: längd 40 m. m., bredd 40 m. m., axelns längd 13 m. m.

Funnen vid Furudal och Kulsberget i leptænakalk. Hypostom lika de i Pal. scand. afbildade träffas i leptænakalken temligen allmänt.

Lichas lineatus ANG.

1854 Platymetopus lineatus ANG., Pal. scand., p. 75, T. XXXVIII, f. 12 (? 13).

Figuren af hufvudet i Pal. Scand. är riktigt tecknad med nackringen och pannans bakre tredjedel tuberkulerad och främre delen af pannan slät. Funnen i leptænakalk på Unskarsheden.

HARPEDIDE.

Harpes Wegelini ANG.

1854 Harpes Wegelini ANG., Pal. scand., p. 85, T. XLI, f. 3.

Förekommer enligt ANGELIN i leptænakalk, funnen af WEGELIN.

Harpes costatus ANG.

1854 Harpes costatus ANG., Pal. scand., p. 85, T. XLI, f. 4.

Förekommer enligt ANGELIN vid Osmundsberget i leptænakalk. Ingen af de båda Harpesarter, ANGELIN beskrifvit från Dalarne, har jag lyckats finna.

REMOPLEURIDEÆ.

Remopleurides radians BARR.

1846 Caphyra radians BARR., Not. prél. p. 32.

1847 Amphitryon Murchisoni CORDA, Prodrom p. 113, T. VI, f. 58.

1852 Remopleurides radians BARR., Syst. Silur. de la Bohême, p. 539, Pl. 43 f. 33–39. 1852 4-lineata ANG., Pal. scand., p. 13, T. IX, f. 8.

1869

radians L.NRS., Westerg. cambr. o. silur. aflagr. p. 67, f. 21, 22.

Hufvudformen har ej funnits i Siljanstrakten, men deremot

var. angustata n. var.

Tab. I, fig. 35-38.

A forma typica differt genis mobilibus et pleuris thoracis angustioribus, cornibus capitis gracilioribus, longioribus.

Från hufvudformen, sådan den framstälts af BARRANDE och LINNARSSON, skiljer sig den i Dalarne funna R. radians endast genom sidopartiernas mindre bredd. Pannan, thoraxlederna, pygidiet och hypostomet öfverensstämma med BARRANDES figurer. Pannans tunglika förlängning framåt är något kortare än på Westgötaexemplar, möjligen en följd af de rörliga kindernas smalhet. Främsta pannfårorna äro endast hälften så långa som de båda andra paren och nackringen bär på midten strax bakom nackfaran en punktlik upphöjning. I dessa hänseenden äro exemplaren från Dalarne olika LINNARSSONS figurer, men likna fullkomligt exemplar af hufvudformen, som jag sjelf tagit i Westergötland. De rörliga kinderna äro vid ögonens sidor föga mer än hälften så breda som hos hufvudformen, och de från hufvudets hörn utgående taggarne äro smalare och längre än hos denna. Thorax har jag ej funnit sammanhängande, men enstaka leder äro ej sällsynta. De hafva bakre randen fint dentellerad, såsom Linnarsson anmärkt å Westgötaformen. Thorakalpleurorna äro betydligt. smalare än hos hufvudarten. Strieringen såväl å dessa som å de rörliga kinderna synes också vara tätare. Ett och annat exemplar närmar sig något mer än flertalet till hufvudformen, men når aldrig dennas bredd.

Förekommer allmänt i den svarta trinucleusskiffern; har äfven träffats i bryozomergel vid Fjecka. I Östergötland förekommer samma form i svart trinucleusskiffer vid Hamra.

I cystidekalk har jag flerstädes funnit en liknande Remopleurides, men det befintliga materialet tillåter ej att afgöra, huruvida den är identisk med den beskrifna eller är en närslägtad art. I senare fallet har man närmast att jemföra den med D. 6-lineatus ANG., om för öfrigt denna verkligen är en sjelfständig art.

Remopleurides emarginatus n. sp.

Tab. I, fig. 39.

Frons eadem forma ac frons speciei præcedentis, utrinque lineis ternis vix impressis signata, antice in lingulam deflexam, emarginatam producta; ceteræ partes corporis ignotæ.

Endast medelsköldar af hufvud hafva erhållits. De röja i hela sin bildning stor likhet med föregående art, men också ett par olikheter, hvilka, då de träffas å ett parti, som eljes hos detta slägte visar ringa form vexling, sannolikt varit åtföljda af andra olikheter i de ännu okända delarne. Pannan har å

ömse sidor tre linjer af samma form och läge som hos R. radians, men icke fördjupade, utan blott utmärkta genom afbrott i den tvärstriering, som öfverdrager hela pannan. De framstå derföre ofta endast i vissa dagrar, stundom icke alls. Tvärstrieringen är tydligt gröfre än hos R. radians. Vidare är pannans förlängda tunglika flik i framranden urnupen, och äfven då denna i spetsen är skadad, spåras dess form i de strimlinjer, som nära framranden löpa parallelt med denna. Fliken är i sin helhet nedböjd framför ögonen, vid sidorna i högre grad än på midten. På det kännetecken, som hämtas från panntungans form, torde större vigt böra läggas än på dem, som bero af pannlinjernas bildning, så vida som dessas mer eller mindre tydliga insänkning kan tänkas bero, åtminstone till någon del, på bevaringssättet.

Arten har i mina äldsta uppsatser öfver Siljanstrakten anförts under namnet R. 6-lineatus ANG.

Funnen i leptænakalk vid Boda.

Remopleurides dorsospinifer PORTL.

1843 Remopleurides dorsospinifer PORTL., Geol. rep. on Londonderry, p. 256, T. 1, f. 3. 1853

1869

SALT., Mem. Geol. Surv. unit. kingd. Dec. VII, Pl.
VIII, f. 3, 4.

LINDS., Westerg. cambr. o. silur. aflagr., p. 68, f. 23-25.

Exemplaren af denna art från Dalarne äro temligen ofullständiga, men genom jemförelse med exemplar från samma nivå i Östergötland med tydlig dorsaltagg har jag öfvertygat mig om bestämningens riktighet.

Förekommer i röd trinucleusskiffer vid Wikarbyn.

Såväl i den öfre röda som i den öfre grå ortocerkalken finnes Remopleuridesarter, af hvilka jag dock ej eger exemplar, som med säkerhet låtit bestämma sig eller kunnat läggas till grund för beskrifningar.

OLENIDE.

Triarthrus pygmæus n. sp.

Tab. I, fig. 40.

Caput: frons antice paullum dilatata, apice truncato-rotundata, haud longior quam vior; lobi laterales utrinque bini, tertiam partem frontis mediam integram linquentes, lobus terminalis dimidiam partem frontis ad axim mensæ occupans; annulus occipitalis tuberculo

punctiformi notatus. Pygidium semicirculare; axis conicus, distinctus, ex annulis 8 formatus, limbus utrinque costis quinis sulcatis præditus.

Af denna lilla art hafva pygidier och medelsköldar af hufvud påträffats. Pannans längd är föga större än dess största bredd öfver ändfliken. På hvardera sidan visar hon två fåror, som sträcka sig inåt och något bakåt, så att det offikade mellanstycket upptager 1/3 af pannans hela bredd. Sidoflikarne äro jemnstora; ändfliken upptager vid medellinjen hälften af pannans längd. Axelfåror och nackfåra äro tydliga. Nackringen är jemnbred eller åtminstone föga afsmalnande åt sidorna, samt bär på midten en punktformig upphöjning. Ansigtslinjerna löpa från nackranden i utåtvända bågar och nå åter ungefär vid midten af pannans ändflik nära intill axelfårorna, hvarefter de löpa parallelt med pannans rand rundt omkring denna. Fasta kindernas största bredd, som är belägen midt för pannans basalflikar, är lika med pannans halfva bredd derstädes.

Pygidiet är halfcirkelformigt. Dess axel är konisk, når nära ut till pygidiets spets och bär 8 ringar, af hvilka de yttersta äro mycket smala. Brämet har minst 5 leder, hvar och en utåt genomdragen af en snedt löpande fåra.

Mått: hufvudets längd 2,5 m. m., medelsköldens största bredd, 3,2 m. m.; ett pygidium håller 2 m. m. i bredd och föga mer än 1 m. m. i längd.

Funnen i svart trinucleusskiffer vid Enån. I fast klyft har arten icke funnits, men bergarten och de fossil, som träffats tillsamman med den, angifva med bestämdhet dess nivå.

CALYMENIDÆ.

Calymene trinucleina LINRS. MSCR.

Tab. I, fig. 41--43.

1882 Calymene trinucleina TULLB., Skånes graptoliter, I, p. 18.

"C. capite lato, testa frontis tuberculis densissimis ornata, punctis impressis nullis; thorace segmentis 12, pygidii rachide segmentis 7 ornata; costis utrinque 5, sulco bipartitis" Tullb. 1. c.

Mina exemplar äro samtligen plattryckta och gifva i följd deraf en icke. alldeles korrekt bild af arten. Hufvudet liknar mycket hufvudet hos en del former af Calymene Blumenbachii BRONGN. Dess längd innehålles 21-3 gånger i bredden. Pannans bredd framför nackfaran är ungefär lika med dess